Patricias skolblogg

I det andra inlägget är vår uppgift att skriva om våra egna erfarenheter av mobbning, sexuella trakasserier eller kränkning. Det är rätt svårt att komma på något, särskilt när man inte varit med om något i stil med det här. Det enda jag kan komma på är en f.d bästa vän till mig som led (lider) av anorexia som inte blev behandlad särskilt schysst på min skola. Hon blev utfryst och fick massvis med kommentarer om hennes utseende och vikt. Vem ger någon rätt att säga såna saker de sa? Ingen. Det borde inte vara acceptabelt. När hon känner sig värdelös, hopplös och äcklig så är det minsta hon behöver att folk fryser ut henne. Hon behöver kärlek, värme och stöd.

Vi kan kalla tjejen Anna. Hon började i vår skola vintern 2007. Hon och jag blev snabbt bästa vänner, hon var den som betydde mest för mig, hon ställde alltid upp i alla väder och jag likaså för henne. Jag märkte dock att hon inte mådde bra överhuvudtaget, hon åt mindre och mindre och ville alltid gå ut och gå istället för att gå på lunch. Oftast följde jag med henne. Allt blev en ond cirkel, och till slut tävlade vi om vem som gick ner mest och vägde minst. Det låter sinnessjukt, och det var det också. Enda skillnaden på oss var att jag vaknade upp efter ett tag och insåg vad jag höll på med. Jag var nära på att utveckla en ätstörning, och innan det var försent gjorde jag något åt det. Jag tog tag i mig själv och slutade med dumheterna. Anna däremot var redan fast i skiten.

Folk i skolan tittade extremt på henne och gav kommentarer som "fan vad smal hon är" och sa "benrangel" när hon gick förbi dem i korrioderna. Värst av allt var att jag hade skuldkänslor, det kändes som mitt fel. Vilket det delvis är. Hon hade det inte lätt hemma, och när hon fick diagnosen för att hon hade anorexia bröt helvetet löst där hemma, vilket självklart gjorde allt värre. Jag försökte stötta henne så gott jag kunde, man hon ville inte lyssna på vad jag hade att säga och var för långt nere i anorexia-helvetet. Det gick så långt att hon inte längre kunde gå till skolan, blev inlagd på sjukhus och hjärtat stannade några gånger.

Hon har ändrat sig så mycket sen jag först lärde känna henne. Hon gick från världens goaste tjej till en osäker bitch, om jag nu har rätt att uttrycka mig så. Vi bröt kontakten, vi var inte längre på samma nivå vad vi räknar som mänskligt. Nu idag vet jag att hon mår lite bättre men fortfarande har det kämpigt. Varje dag tänker jag på henne och jag ångrar så att jag inte hjälpte henne. Då tyckte jag att jag gjorde allt jag kunnat, men om jag hade ignorerat hennes "snälla berätta inte för mamma" så hade hon kanske aldrig blivit så sjuk. Jag hade kunnat kontakta skolsköterskan och berättat vad jag såg, vad jag visste. Och det var ju tack vare mig hon hamnade där, jag följde med henne på promenaderna istället för att tvinga henne till matsalen och få henne att äta. Men samtidigt kan jag inte ta på mig skulden, för det var även hennes val. Men om jag hade kunnat spola tillbaka tiden skulle jag sett till att det här aldrig hände.

Nu står hon utan vänner och är nästan frisk. Hon är en helt annan person nu. Jag säger bara en sak, och det är att ätstörningar är bland det värsta som finns. Jag vill utrota sjukdomen, jag vill kväva den långsamt till döds. Ingen förtjänar den smärta som anorektiker, bulimiker och andra sjuka i ätstörning känner. En dag ska du dö, helvetes jävla anorexia. Det lovar jag.